Tidig intervention och diagnos förbättrar prognosen
Hjärtsvikt är en symtomatisk sjukdom med hög dödlighet som drabbar cirka > 2-3 % av befolkningen. Medelåldern vid insjuknande är 75 år och 43 % är kvinnor. 1-års mortaliteten är drygt 13 % och i nivå med de vanligaste cancerformerna. Dödligheten på 5 års sikt är cirka 50 %.1–3
Den medicinska behandlingen vid kronisk hjärtsvikt syftar till att:4
- Minska dödligheten
- Minska risken för återkommande sjukhusvistelser på grund av försämrad hjärtsvikt
- Förbättra klinisk status, funktionskapacitet och livskvalitet
Trots att det vetenskapliga underlaget utvecklats markant de senaste åren, visar den senaste årsrapporten från Rikssvikt att underbehandlingen är stor.1
Vägen till rätt diagnos
En stor del av alla hjärtsviktspatienter återfinns idag i primärvården, men även inom andra specialiteter då flera tillstånd kan ge liknande symtom som hjärtsvikt. Sjukvården har därmed en viktig roll att identifiera hjärtsviktssymtom och vanliga differentialdiagnoser för att tidigt kunna sätta in rätt behandling.4,5
Grundläggande faktorer för att kunna ställa en korrekt hjärtsviktsdiagnos är:6
- Kända riskfaktorer, som ischemisk hjärtsjukdom eller hypertoni
- Symtom och/eller tecken på hjärtsvikt
- Onormalt EKG
- Förhöjda värden av NT-proBNP
- Onormala fynd vid ekokardiografi
Olika typer av hjärtsvikt
Hjärtsvikt brukar delas in i tre olika grupper. Indelningen görs genom att mäta den andel av blodet i den fulla vänsterkammaren som hjärtat tömmer med ett slag, med hjälp av ekokardiografi. Denna andel utgör normalt mellan hälften och två tredjedelar av kammarens volym och kallas vänster kammares ejektionsfraktion (Left Ventricular Ejection Fraction, LVEF).6